Det finns ett fönster.

På insidan av fönstret finns en flicka, på utsidan en värld, en nästan kolsvart decembervärld som försöker blåsa bort det sista av hösten från träden. Utanför fönstret finns en lekplats, en nästan sönderlekt lekplats med allt vad som hör till; Rutschbana, gungor och en klätterställning där det står klottrat något fult med spritpenna. Det finns ett spindelnät mitt på lekplatsen där man kan fästa sina drömmar när man tröttnat på dem. Nästan sönderdrömda drömmar kan man fästa i spindelnätet eller gräva ner i sanden i brist på snö.
På utsidan av fönstret är änglarna ledsna. Det var det någon som sa det en gång, att när det regnar är änglarna ledsna och nu regnar det och smattrar som pistolskott mot fönsterglaset och mot den blänkande asfalten i en sista protest mot vintern med sitt kalla, tysta, svarta som dödar fjärilarna.

Det finns ett fönster.
På insidan av fönstret finns en spegel. I spegeln syns en flicka med klarblå ögon och små lockar i håret. Hon har inte gråtit. I spegeln syns en flicka med bortglömda drömmar, drömmar hon grävt ner i lekplatssanden i brist på snö. Det står en telefon på skrivbordet med ett telefonnummer inristat på ovansidan. Det blir så tyst i hennes liv när du inte finns på andra sidan luren och nu är det tyst alltid. 
I spegeln syns en flicka med nedbitna naglar och spruckna läppar. Hon brukar lyfta telefonluren precis innan hon somnar och lyssna till tonen som betyder ”Nej, tystnaden går inte att förklara med en avlagd telefonlur”.
På insidan av fönstret finns en spegel, i spegeln syns en flicka som packar in sin tid i små paket för att ge till dig i julklapp och på etiketten skriver hon ditt namn med vänsterhanden för hon tycker det liknar dig och vad du skrev på spegeln precis i kanten där den sprack du vet för längesen..

Egentligen tänker hon inte på dig längre, i alla fall inte när lampan är tänd och med musiken på högsta volym, som idag, men det regnar, smattrar mot rutan och taket som pistolskott, skär rakt igenom mörkret och du sa att när det regnar är änglarna ledsna. Det är därför hon nu hittar ditt namn överallt, i spegelskärvorna på golvet och i regndropparna som rinner längs fönstret och blir en pöl på fönsterbläcket.

En gång sa du att du ville bo i hennes rum och skriva hemligheter på undersidan av hennes blå tapeter. Det borde hon glömt och suddat ut, precis som hon suddade ut dig från sina dagböcker, men nu river hon ner allt det blå från sina väggar tills naglarna blöder, tills väggarna blir sådär tysta, vita, kalla och tomma på hemligheter.
Nej,
hon läser aldrig gammalt, dina brev ligger inte i en låda bredvid sängen som känns dubbelt så stor som en brukar och den lådan påminner inte om dig. Dina fotografier ligger aldrig under kudden när hon sover, du vet de där bilderna som blev tagna för längesen..

och det var längesen ditt namn stod skrivet med tusch på hennes mattehäfte, det var längesen hon låtsades att du var x och hon var på andra sidan är-lika-med-tecknet.

Det finns ett fönster.
Det fanns ett fönster.
På insidan av fönstret fanns en flicka som lät sin tunga möta din, gång på gång, en flicka med stearinljus speglande i sina ögon och med drömmar inramade och uppspikade på väggen. Drömmar med dig och med henne och med era kroppar mot varandra.
Hon delade plats med någon, med dig. Hon delade sin säng, sitt leende och sitt liv med dig. Om det regnade höll du henne hårt i handen, så hårt att din puls blev rytm med hennes och hennes värme blev din. Du sa att
- När det regnar är änglarna ledsna
och ni stod alldeles tysta en stund och tittade på regnet genom hennes fönster. Ni kunde se hur dropparna träffade marken och hur ont det gjorde. 
Pang, krasch, aj. 
Sedan log ni lite åt er själva och hon sa:
- Tårar har nog ingen känsel ändå
och ni bytte några andetag innan ni fortsatte drunkna i varandra.
I spegeln syntes en flicka med hela ansiktet fyllt av glädje, kärlek, eller någonting annat du gett henne genom din närhet. 
Det var så det var och alltid skulle vara men aldrig är längre.

En cykel, en bil och asfalt,
sen kom du aldrig tillbaka.

Det finns ett fönster.
På insidan av fönstret finns en flicka som inte har gråtit. På utsidan finns en värld, en nästan kolsvart decembervärld som försöker blåsa bort det sista av hösten från träden. Det regnar och det är därför hon tänker på dig, fast det egentigen var längesen hon slutade, fast det egentligen var längesen hon grävde ner sina drömmar om dig och henne och era kroppar mot varandra i lekplatssanden i brist på snö. Det regnar och fönstret är öppet, det är därför hennes kinder är alldeles våta, hon har faktiskt inte gråtit. 
I spegeln syns tretton stearinljus.
I fönstret syns en flicka med alldeles för lite kläder för en iskall vinternatt som den här och nu handlar allt om sekunder. 
Snart kommer tretton stearinljus vara tolv, fönstret kommer vara öppet så att det regnar in och på marken långt där nedanför kommer det ligga en flicka.
En flicka som blundar och ser blek ut men som inte har gråtit.

Det finns ett fönster.
I fönstret sitter en flicka med ett litet paket i sin hand, ett paket som hon ska ge dig i julklapp. Däri finns all hennes tid, allt det som handlar om kärlek.
Snart kommer det sluta regna, tänker hon. 
Och nu handlar allt om sekunder.